Maria Vildhjärta

Skogen strör ut sina pinnar framför mig som vore de ledtrådar till enkelheten och jag älgar på och plockar dem som om jag skulle finna den. Som frestande pusselbitar ligger dessa fragment av viktigheter därute och vill något med mig. De måste ner i korgen som av nödvändighet. Det är så jag samlar ihop mig själv. Med krokvuxenheter i trä, ord och ögonblick. Med grågrenar, rötter och något som liknar frihet. Obetydligheter av inget speciellt värde, men som tillsammans blir väsentligheter av högt värde. Jag täljer och förtäljer om när gränser mellan yrke och liv, dröm och verklighet, människa och natur inte längre är så tydliga.

Skogens gröna rum erbjuder mig ett anständigt liv och får mig att våga drömma om det vackra igen. Att plocka pinnar och leva på det är mitt ärliga försök till en bättre värld. Att höja pinnars status från att vara något man trampar på till att få vara med på utställningar och i böcker, att visa att skogen är så mycket mer än en råvaruproduktion, det är min revolution.

Och tycker ni att jag låter patetisk eller romantisk så är det för att jag är det.

Pinnar är så bra förstår ni. Pinnar tycker inte synd om sig själva. Pinnar luktar inte osäkerhet genom att behöva utge sig för att vara rätt. Det är inte mycket ångest i pinnar. De behöver inte vara smala och snygga eller politiskt korrekta. Pinnar är pinnar, inte helt olikt oss egentligen. Om man skrapar lite på ytan och ger dem lite uppmärksamhet så döljer sig nästan alltid något begåvat, unikt, något sorgligt och underbart, något rörande och aningen löjligt.

2018 var Maria Vildhjärta sommarpratare och då presenterades hon så här:

Maria Vildhjärta Westerberg lever på att göra figurer av helt vanliga skogspinnar. Att vidare definiera hennes konst tycker även hon själv är svårt: hon är själv ointresserad av Konst. ”Det är naturen, bortom biologin som intresserar mig.”

Ibland jublar det till i Maria Vildhjärta Westerbergs bröst när hon inser att hon faktiskt får betalt för det hon gör: att samla saker från skogen och göra dem till konst.

För att tydliggöra vad hon jobbar med tar hon med lyssnarna på en improviserad radiopromenad bland träden, och förklarar vad skogen gör med henne. Där finns inget som påminner om att hon inte duger, att något fattas henne. I skogen saknar hon inget. Hon beskriver det som att det ”växer löv” på hennes tankar när hon är på sina strövarstråt:  ”…skogen är som världens största skola utan tak där jag i förväg inte har en aning om vad jag ska undervisas i, men precis alla ämnen ingår och jag ska få lära mig dem på ett otroligt konkret och lustigt sätt. ”

Det är i kontakt med andra människor som hennes ”brister blommar ut till fullo”. För att slippa detta har hon bland annat gjort sig hopplös att få tag på. En gång lade hon sig ner på golvet och spelade död – ”som en snok” - för att slippa ta emot besökare, vilket bara ledde till mer dramatik än ännu ett ”nej” hade gjort. 

I 30 års åldern fick Maria Vildhjärta Westerberg ett ”personligt psykbryt” då hon förstod att hon måste anpassa sig. Efter småstaden, generationen, könet. Hon blev ledsen och jobbig av denna anpassning – och så småningom deprimerad. Vännerna rådde henne att gå ut i skogen och se till sig själv främst, och hon lydde deras råd. Hon fann genast ett sammanhang med naturen och så började hon samla. Det var även i skogen hon träffade sin man Johannes.